Opartiskhet är en värdering, och en nobel sådan. Den existerar i en anda av objektivitet och kärlek till kunskap, vilket föraktar fördomar mot någon specifik åsikt eller parti.

Våra fromma företrädare uttryckte deras opartiskhet med den enkla frasen: “Jag vet inte.” De brukade säga: “Halva kunskapen är att bli medveten om att du inte har kunskap om en sak.” De sade också: “Vemhelst som vägrar erkänna att han inte vet, den personen kommer snart bli förödmjukad.”

Ett annat sätt att uttrycka ens neutralitet och opartiskhet i en fråga är att säga: “Allah vet bäst.” Detta är mer vältaligt, då den också visar att Allah har kunskap om alla ting.

Lärda inom islamisk rättsteori refererar till denna neutralitet som avsägande av ett omdöme (tawaqquf). Detta är en specifik position för de lärda inför en fråga om islamisk tro eller islamisk lag, där den lärda fastställer bevisningen till att vara lika mycket vägande åt två varianter av en regel.

Det är också ett uttryck av extra försiktighet mot frågor där en person fruktar att tala om ett ämne utanför hans eller hennes kompetens. Det är inte ett juridiskt uttalande, utan snarare ett uppskov av frågan till andra. Det är ett tecken på integritet och personlig styrka.

Kalifen ‘Umar b. al-Khattâb läste från predikstolen, en gång när han höll en predikan, vers 31 från Sûrah ‘Abasa: “och frukter och foderväxter.”

Ordet som här är översatt till “foderväxter” och ibland också till “växtlighet” eller “gräs” är det arabiska ordet abb. ‘Umar erkände från predikstolen att han inte visste vad det ordet betydde.

Samma medgivande har också relaterats av Abû Bakr.

Vi skulle vara hårt pressade i vårt sökande efter en islamisk lärd som aldrig erkända att han inte kände till vissa saker och som aldrig nekade till att svara på frågor riktade till honom.

Detta är också lika sant beträffande profeten Muhammad ﷺ. Någon frågade honom en gång: “Vilket land är det mest älskat av Allah, och vilket är mest hatat av Honom?” Profeten Muhammad ﷺ svarade: “Jag vet inte förrän jag frågar ängeln Gabriel.” Därefter informerade Gabriel honom om att de mest älskade platserna är moskéerna och de mest hatade är marknadsplatserna. [Musnad Ahmad, Musnad Abî Ya`la, och Mustadrak al-Hâkim]

I skarp kontrast till exemplet från profeten Muhammad ﷺ, följeslagarna, de eminenta lärda under alla år, finner vi många lekmän som är väldigt villiga att tala med auktoritet om alla ämnen, litet som stort, oavsett om hur välinformerad de är. Ibland väljer de sida endast för att argumentera. Så om en person säger “sant” säger den andra “falskt.” Om en säger “laglig” säger den andra “förbjuden”. Många människor talar förhastat utan att ge frågan tillräcklig undersökning. Hade de bara gjort deras research, hade de enkelt sett hur fel de har. Likaså är vissa människor helt enkelt inte förberedda, mentalt och emotionellt, att handla med svåra frågor och att undersöka dem med den begärda nivån av grundlighet och saklighet.

Media har uppmuntrat allmänheten än mer. Många människor ser det som en svaghet när en lärd förblir tyst om en fråga eller erkänner att han inte vet svaret. De själva känner att de skäms när de inte har en klar åsikt om allting, även om det är en enskild komplicerad fråga om islamisk lag eller en fråga om religiösa principer. Alla ämnen har blivit desamma – politik, ekonomi, antik och modern historia – och det spelar ingen roll hur mycket specialisering som krävs för att göra ämnet rättvisa.

Vad som förvärrar saker är när folk polariseras i dessa frågor. De identifierar sig själva och andra på basis av åsikterna de erhåller. Därefter tävlar de om att försvara sin ståndpunkt med vilka som helst medel som är tillgängliga, ofta nedvärderande och tillrättavisande deras opponenter i processen. Det är tråkigt att människor använder så mycket energi i dessa konflikter, där ingen av de opponerande parterna har någon egentlig uppskattning av frågorna eller alternativen. Ofta, blir dessa människor helt distraherade av dessa argument från de essentiella sanningarna om deras tro och från tillbedjan till Allah. Istället fylls deras hjärtan av ilska och hätskhet mot andra.

En gång tidigare har jag gjort en observation, jämförande extremister i väst med våra egna. Jag sade att vissa extrema fraktioner i väst har börjat deklarera: “Du är antingen med oss eller emot oss.” På samma gång säger vissa extremister bland muslimer: “Du är antingen med oss eller mot Gud!”

Detta är varför en lärd i juridik en gång observerade: “Jag finner att allmänheten är mer nitiska om frågor i islamisk lag än vad de lärda är.”

Anledningen till detta är att en lärd som ger lagliga utlåtanden känner till frågan och alla åsikter och bevis som omger den. Han känner till beviset för alla åsikter, och han vet vem som höll den bland följeslagarna, efterträdarna, och de ledande juristerna. På denna grund, ger han preferenser till en åsikt, när han är fullt medveten om att det finns andra legitima åsikter som också har stöd i olika bevis. På grund av detta, deklarerar han inte sin ståndpunkt kraftfullt, och han blir heller inte för ivrig angående den, eller överreagerar. Å andra sidan, har vi nybörjarstudenten eller gemene muslim, vilka erhåller detta uttalande från den lärda utan att bevisen till de andra åsikterna nämns för honom och utan att frågan placeras i en proper och objektiv infattning. Hans hjärta fylls av uttalandet och han ser det som om det vore religionen i sig. Han blir ivrig för den lagliga åsikten som han erhåller från den lärda argumenterar mot alla som inte håller med, även om den som inte håller med honom är kapabel till juridiskt resonerande och kan mycket väl vara den som har den korrekta åsikten.

Ash-Shâfi’î, generellt sedd som en av de stora lärda i islam, brukade säga: “Jag tror att min åsikt är korrekt, medan jag reserverar mig för möjligheten att den kan vara felaktig. Jag anser min opponents åsikt vara felaktig, emellertid reserverar jag mig för möjligheten att den kan vara korrekt.”

Vi behöver vänja oss vid att visa respekt till oss själva och mot andra. Vi behöver respektera värderingarna vi tror på och inte använda de som ett medel för att upphöja våra meningsskiljaktigheter till den grad att det blir en slags konflikt mellan sanning och falskhet eller mellan tro och icketro.

Foto av Emmanuel Ikwuegbu från Pexels.