Skrifterna som uppenbarades innan Muhammeds profetskap ﷺ är inte desamma som folk har idag och vilka de kallar för torah, evangeliet osv.

Koranen klargör att tidigare folk förvrängde sina skrifter på följande tre olika sätt:

(1) de förvrängde dess innebörd eller tolkning utan att ändra i själva texten;
(2) de förvrängde och ändrade i själva texten;
(3) de förvrängde budskapet genom att dölja vad Allah hade uppenbarat till dem.

Allah säger följande om de tidigare folken:

När Gud slöt förbund med dem som fick ta emot uppenbarelser tog Han löfte av dem [med orden]: ‘Dölj inte detta utan kungör det för människorna!’ Men de kastade löftet bakom sig och sålde det för en ynklig slant – ja, ynklig är deras vinst av denna byteshandel! (Âl Imrân, 3:187) [a]

En av de viktigaste anledningar till varför judarna och de kristna försökte dölja delar av Allahs uppenbarelse till dem var de uppenbara tecknen i deras skrifter om Profeten Muhammeds ﷺ ankomst.

I följande vers åsyftar Allah på deras flagranta sätt att dölja sanningen på:

De till vilka Vi [tidigare] skänkte uppenbarelsen vet detta lika noga som de känner sina barn, men det finns några bland dem som mot bättre vetande döljer sanningen. (al-Baqarah, 2:146)

Allah säger följande i Koranen beträffande de kristnas förvrängning av skrifternas innebörd och i själva texten:

Bland dem finns helt visst de som lindar sina tungor om Skriften för att ni skall tro att [deras förvrängda ord] är hämtade ur Skriften, fastän de inte är hämtade ur Skriften; och de säger: ‘Detta är från Gud’, fastän det inte är från Gud. Och så säger de om Gud mot bättre vetande det som inte är sant. (Âl Imrân, 3:78) [b]

Allah har också sagt om judarna:

När de sedan svek sina löften, fördömde Vi dem och lät deras hjärtan hårdna. De förvränger [uppenbarelsens] ord och bryter ut dem ur deras sammanhang och de har glömt en del av det som de förmanades att lägga på minnet. Och du kommer om och om igen att möta trolöshet och svek från deras sida, utom hos ett fåtal. (al-Mâ’idah, 5:13) [c]

Fotnoer

a. Muhammed Knut Bernström förklarar i sin fotnot versen på följande vis: “I vers 187… ligger underförstått att det i både Gamla och Nya Testamentet var förutsagt att Profeten skulle komma och att de som har Bibeln till rättesnöre hade uppmanats att göra denna förutsägelse känd och inte, som de i verkligheten gjort, undertrycka den.” (övers. anm.)

b. I sin fotnot till versen ger Muhammed Knut Bernström ett tydligt exempel på hur de förvrängde tolkningen av texten utan att för den skull ändra i själva texten: “Muhammad cAbduh påpekar (Manâr III, 345) att förvanskningen av Bibeln inte behöver betyda ändringar i själva texten; syftet kan också uppnås ‘genom att i ett uttryck lägga in en annan mening än den ursprungligen avsedda’. cAbduh nämner som exempel det i evangelierna om Gud figurligt använda uttrycket (‘min Fader’); som klart framgår av ‘Herrens bön’ avsåg detta ord hela mänsklighetens ‘Fader’, dvs. allas Skapare och Vidmakthållare. Några av dem som kallade sig Jesu efterföljare lyfte emellertid ut ordet ur dess figurliga sammanhang och ‘bokstavstolkade det med syftning enbart på Jesus’ och bidrog därmed effektivt till spridningen av tanken att han i egentlig mening var ‘Guds son’, dvs. Gud i mänsklig gestalt. – Jfr. orden i Joh. 20:17: ‘… till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud.’” Ett annat exempel är då man har förvrängt meningen av begreppen “Hjälparen” samt “Sanningens ande” i Nya testamentet från att syfta på Profeten Muhammed till att syfta på den heliga anden (Joh 14, 16:5-15). (övers. anm.)

c. En av de grövsta illdåd som har nästlat sig in i deras skrifter är deras historier om de tidigare profeterna och sändebuden. I ett uppenbart försök att vanära dem har de som samlat ihop skrifterna inkluderat alla slags fasansfulla historier om dem. Dessa illgärningar, beskrivna i minutiösa detaljer, som man inte ens en gång skulle förvänta sig från ogudaktiga folk, gör det otänkbart att ens tillskriva detta Allahs sändebud och profeter. I nästa trosartikel – tron på sändebuden – ingår de faktum att Allah utser specifika människor till att vara Hans profeter och sändebud. På grund av detta måste de ha vissa egenskaper som frigör dem ifrån de illgärningar som judar och kristna hävdar att de utfört. (Som exempel på dessa illgärningar i Bibeln kan det nämnas att Noa blev så berusad av vinet han drack att han kom att ligga helt naken i sitt tält [1 Moseboken 9:21]. Om Lot berättas det att han hade ett sexuellt umgänge med sina två döttrar vilket ledde till att han fick två söner med vardera dottern [1 Moseboken 19:30]. Det berättas att Aron samlade in guldringarna från folket för att gjuta guldkalven [2 Moseboken 32:2]. Slutligen kan det nämnas att David, som ville gifta sig med Sauls dotter Mikal, betalade brudgåvan som bestod av 200 döda filistéers förhudar [1 Samuelsboken 18:19-30]. övers. anm.)

Källor

Bernström, Muhammed Knut. 1998. Koranens budskap. Stockholm. Proprius.

Zarabozo, Jamaal al-Din. 1999. Commentary on the Forty Hadith of al-Nawawi. Vol. 1. Boulder. Al-Basheer Publications and Translations.