I begynnelsen var kallelsens dragningskraft.

Och förkunna för folket hajj; de skall komma till dig till fots och på snabba kameler; de ska komma från avlägsna trakter (Koranen 22:27).

Vi svarade. Hela familjen. Alla fem. Vi lämnade vårt nordiska hem för att sluta trons cirkel. Att kasta sig ut som en bumerang bara för att återvända. Att komma hem.

Jag hade känt mig gammal i åratal och jag drömde om att bli begravd i Mecka, som män och kvinnor ur gamla berättelser. Men så skulle vår vallfärd inte sluta.

Förberedelserna

Hajj börjar med den sista viljan och testamentet. Jag frågade folk på sociala medier vad de ville att jag skulle lämna efter mig till dem. Jag sa inte varför. De trodde att jag skämtade som vanligt medan mitt inre brann av längtan efter att sluta mina dagar på den heliga platsen. Jag satt med SonNr1 och tittade ut över de svenska skogarna, och sa till honom att jag inte hade något att lämna efter mig. Vad jag än ägde skulle staten ta hand om. Jag hoppades att mitt skrivande någon dag skulle räcka till lite fikapengar. Jag sa till honom vem jag trodde skulle få sortera min opublicerade röra efter min död. Jag sa inte att jag hoppades att mitt arv till dem var denna familjehajj. Ett minne av min kärlek. Jag föreställde mig dem utan mig, och jag saknade dem redan, och jag grät.

Resan

Jag grät på planet från Stockholm när alla sov eller såg på film. Jag grät i Istanbul medan vi väntade på det försenade flyget till Medina. Jag grät när några av pilgrimerna inte släpptes in på planet på grund av trassel med visumen, och återigen när de fixade dem. Jag grät vid passkontrollen. Och vid första anblicken av människor som strömmade in i profetens moské i Medina. Och när jag träffade vänner jag inte visste skulle vara där. Och på bussen till Mecka, när våra guider sjöng bosniska nasheed-sånger. Och vid första anblicken av Kaba. Och under vår första tawaf runt Kaba och vid den första morgonbönen utanför Al-Harammoskén, då både män och kvinnor radade upp sig på sätt jag aldrig sett förut. Och vid gryningen. Jag grät inte för att livet var hårt och orättvist, eller på grund av tidigare trauman eller för att jag tyckte synd om mig själv. Det här var något nytt.

Du kommer aldrig att vara förberedd på hajj; det blir oväntade tårar, oväntade ritualer, oväntade känslor. Guiderna förklarar alla praktiska detaljer och låter dig sedan på egen hand tänka ut själva berättelsen: en familj åker på en lång resa med de miljontals främlingar som strömmar in i Mecka.

Hajj, vallfärden, är islams femte pelare och slutet på trons cykel. Den börjar med den enkla trosbekännelsen Shahada, La ilaha illallah, helt obunden av tid och rum, som sedan sträcker sig över de fem dagliga bönerna, fastan under Ramadan och zakat, ända fram till den avslutande hänförande hajj, som är bunden av både tid och rum. I slutet är vi tillbaka där vi började: La ilaha illallah. Det finns ingen gud utom Gud.

Hajj är vandringen i Abrahams skor. Abraham, Guds vän, som byggde Kaba med sin utstötte son Ismael. Det slutgiltiga vittnesbördet om tro. Din avsikt, niyah, måste vara ren, och ditt engagemang fullkomligt. Varje steg, från kampen för att köpa en paketresa, över logistiska problem, all världens baciller, svamp och virus, till de krävande ritualerna. Du kan inte göra annat än flyta med. Priserna hade fördubblats i år så vi behövde alla våra besparingar, precis som folk gjorde en gång i tiden. Sönerna, Nr1 och Nr2, hade sparat ihop till sin resa själva. När jag växte upp i Bosnien visste jag att folk brukade vallfärda när de blivit gamla, som en rening före döden. Jag hade aldrig hört talas om unga hajjis, än mindre barn så unga som min Aida, som nyss fyllt tolv. Min fru och jag hade säkert synder att sona, men barnen, de skulle få ett hav av andlig rikedom. Det var det enda jag önskade mig.

Ritualerna

Det är i Medina du inser att saudierna har luftkonditionering utomhus. Profetens stad, ”Den Upplysta Staden” var vår första hamn. Där förstod jag hur viktigt och komplext spelet mellan de obligatoriska ritualerna (fard) och traditionerna (sunna) var. Hajj i sig var en dikt, kort och
intensiv. Sunna gjorde att man upptäckte ett helt isberg under ytan. Det blev en hel novell med stegring, vändpunkt och upplösning.

Profetens moské var en avslappnad och jämlik plats. Du gick vilse i den öppna labyrinten även om du alltid såg utgångarna. Ingen plats var bättre än den andra, även om du satt precis bakom Rawda, det heliga avstängda området i den första moskén, eller vid profetens hus, där han och hans två närmaste vänner låg begravda. Kvinnorna i vår grupp kom lätt in i Rawda, medan det tog flera timmar för oss att beveka vakterna. Det hjälpte att vi var bosnier. Vi kom in före morgonbönen och sa Salam alaykum ya Rasul Allah, när vi passerade profetens grav och gick ut genom den gyllene porten, in på gården där det fanns mekaniska paraplyer som såg ut som palmer. Stora gräshoppor for in i ljusen, dog, och togs bort av hundratals asiatiska städare. Folk ville hela tiden ta selfies med oss, särskilt med SonNr1, som var som en altarbild av en blond, långhårig Jesus, skridande genom folkmassorna. Inom några dagar var SonNr2 ökänd för sitt prutande.

Det var i Medina vi hade en föreläsning om ihram, det första kravet för hajj, men också den korta förberedande ritualen, umrah, som man utför när man kommer till Mecka. Med ihram menar folk vanligtvis två vita lakan som männen har på sig, sådana där som muslimer begravs i. Jag fokuserade på att vira in mig i den otympliga ihramen och sätta mig ner utan att blotta mig. Kvinnor kunde ha på sig vad de ville. Men ihram är i själva verket ett tillstånd. Den består av en ren avsikt att göra hajj eller umrah. Sedan innebär den förbud att bära parfym, ha sex, gifta sig, jaga eller skada någonting. Den högsta nivån av tålamod. Inget bråk. Inga klagomål. Det är ihram. Jag berättade för våra guider att när det gällde sex, hade jag gått in i ihram när jag köpte paketresan och skulle gå ut ur det när jag återvände hem. På väg till Mecka frågade SonNr2 var sanddynerna var. Han hade föreställt sig en orientalisk drömvärld, men ingenting var tilltalande på det sätt som vi bosniensvenskar är vana vid, i båda våra himmelska hemländer. Vi såg dadelpalmer i Medina, men landskapet på vägen till Mecka
var som på Mars. Jag såg lite konstgräs. Inga gröna berg. Inga floder eller vattenfall. Inga sjöar. Inga oändliga åkrar med vete eller majs.

Väl framme i Mecka utförde vi först umrah, som bara kräver ihram, en tawaf runt Kaba, sa’j (att gå sju gånger mellan kullarna Saffa och Marwa) och så fick vi klippa oss. Vi närmade oss ingången till Masjid Al-Haram med sänkta ögon och upprepade Labbayk Allahumma, labbayk, Här är jag, min Gud, här är jag, tills vi såg Guds hus, den gyllene kalligrafin på det svarta draperade tygstycket, Kiswah. Jag kunde knappt se den genom tårarna. Den stora kuben på den vita marmorgården, omgiven av den tre våningar höga ringen, var som ett svart hål, och folkmassan som kretsade moturs runt den var tätt packad. Händelsehorisonten. SonNr2 försökte hålla oss alla hårt i handen, men efter den tredje cirkeln såg det ut som om han svävade framför oss, med gott om plats runtom, medan vi andra blev runtknuffade som grässtrån. De mest effektiva hajjis var inte de stora afrikanska grupperna, som SonNr2 kallade Wakanda-krigare, utan indonesierna med guider som mässade som om de rodde vikingaskepp. Vi lärde oss att följa flödet och släppa förbi de få människor som verkade tro att de äger stället och pressade sig fram för att kyssa den svarta stenen eller gnugga kläder och bönemattor och tasbih mot Kaba.

Jag älskade att göra tawafer ensam mellan midnatt och gryningen. Jag gick långsamt, cirklade närmare kanten eller navigerade genom de tomma luckorna som öppnades i mängden. Jag gick i samma takt som gamla par som höll varandra i handen, och pappor som bar små sovande barn, och döttrar som ledde fäder som såg ut att vilja ta sina sista andetag, men som rörde sig framåt som gamla tåg. Vanligtvis skulle jag vara avundsjuk på deras livsenergi. Det är inte som om jag hade varit kliniskt deprimerad. Jag har alltid varit en som får saker gjorda. Jag är författare, universitetslektor, aktivist. Jag började med gymnastik i fyrtioårsåldern. Folk ger mig komplimanger för mitt ungdomliga utseende, men jag känner mig som hundra på insidan. Under tawaferna kändes det bra att be, begrunda, prata och observera. Mitt hyperaktiva hjärta var inaktiverat. Jag analyserade ingenting. Den rösten, som annars alltid skapar berättelser om världen jag rör mig igenom, var borta. Mitt författarsinne fungerade inte. Mina trauman var borta.

De vackraste tawaferna var de med min familj, som den spontana tawafen på taket under stjärnhimlen. En kväll gick jag en romantisk tawaf med min fru. Bara vi två. Vi försökte övertyga varandra om att vi inte drömde. Jag glömde till och med att önska mig döden, även om jag påmindes om det efter varje daglig bön i Al-Harammoskén. Föreställ dig att du är helt nedsänkt i bön. Koranrecitationerna känns som om de förstärks av himlens akustik, som om rösten stiger upp och regnar ner mot oändliga rader av de bedjande. Precis när den obligatoriska bönen är klar påbörjar imamen en janazabön för de som dött. Liken ställs framför honom. Han ber högt. Fem gånger om dagen. Varje gång tänker jag: denna janaza var inte för mig. Inte än. Inshallah, det kommer att ske, men min hajj är inte klar än. Min fru sa att det skulle vara lätt att glömma att be för sig själv i Mecka. I början bad jag knappt för mig själv. Jag hade gjort en lista över vänner och familj. Få av dem skulle förvänta sig att jag skulle minnas dem på en plats där man glömmer allt, än mindre be så intensivt att skägget dränks av tårar.

Fullbordan

När du ber för andra vill Gud ge dig det du ber för andra om. Jag bad för saker jag trodde att de verkligen behövde. Jag ville att de skulle vara lyckliga. När jag väl började be för mig själv, träffade jag inte rätt, även om mina böner var specifika. Mina böner var som en tawaf kring det som fick mig att gråta helt slumpmässigt och utan skam, på märkliga platser. Jag sökte en anledning att fortsätta leva. Vi trädde in i ihram för vår hajj kort före höjdpunkten på berget Arafat men först tillbringade vi natten i en labyrint av tusentals vita tält på Mina någonstans halvvägs mellan Kaba och Arafat. Mina var profetens viloplats under hajj medan det för oss var ännu en prövning av vårt tålamod.

Vi fick inte tälten vi var lovade, och madrasserna var som gjorda för barn. Luftkonditioneringen var en naturkatastrof. Bosnierna skyr tvärdraget som pesten även i vanliga fall, men krocken mellan kall luftkonditionering och varm ökenluft gjorde nu alla sjuka över natten. Hajj handlade om att stå still och röra sig, stå still och röra sig. Man rör sig när man står still och står still medan man rör sig. Att stå på Arafat ÄR hajj. Det mesta kan man göra senare, men inte Arafat. Det var därför sjukdomar och sena bussar var väldigt jobbigt. Vi väntade tre timmar på en överhettad buss för att bli tilldelade tält. Aida hade feberfrossa. Tälten, som rymde hundratals, påminde mig om mina flyktingår, och jag tänkte på de människor runtom i världen som bott hela sina liv i läger, fått barn och uppfostrat dem. I samma ögonblick som jag kände att något var outhärdligt såg jag gamla människor med kryckor, blinda och gravida. Alla lyckliga. Jag hade aldrig tidigare sett ett sådant tålamod bland mina landsmän.

Jag var först besviken över att våra tält låg långt från bergstoppen, Arafats hårda klippa översållad med vitklädda pilgrimer som vi kände igen från pittoreska fotografier, men jag insåg att alla de här platserna stod emot alla försök att försköna och romantisera. Jag var lycklig när jag stod i den heta, tunga luften, vänd mot klippan, och bad som om hela mitt liv hängde på det. Folk sa att det var som att vänta på domens dag, men jag såg söner och döttrar med sina gamla föräldrar och par som höll varandra i handen överallt. En man satte strumpor på sin frus fötter. Alla i kvinnornas tält, det med den trasiga luftkonditioneringen, tog hand om min dotter. Kvinnorna hade ett oändligt lager av smärtstillande. Ett ungt par från Thailand ville att jag skulle fotografera dem. Jag frågade dem om det här var deras romantiska hajj. De rodnade och vände sig mot Arafat.

Att stå på Arafat kändes som en frusen tawaf. Det var som en sten som träffat ytan av en stilla svensk sjö med krusningar åt alla håll. Böner böljar in i framtiden och djupt in i det förflutna som om de återberättar hela ditt liv. Men vi fortsatte, närmare midnatt, till en annan plats som skulle skala av oss allt, som om vi inte redan kände oss nakna. Muzdelifa var ett öppet fält där miljontals hajjis tillbringade några timmar med att plocka fyrtionio småstenar för steningen av djävulen på Jamarat. I Sverige sa Aida att en vattenpistol skulle vara bättre, men på Muzdelifa plockade hon omsorgsfullt ihop stenarna.

Hajj får dig att känna jorden. I AI:ns tid, när domedagsklockorna ringer från alla skrymslen och vrår, var det otroligt befriande att plocka upp fyrtionio stenar ur Muzdelifas damm. Jag fick god lust att fråga en AI hur den skulle göra hajj och vad den tror att den skulle få ut av det. Jag var inte bara intresserad av mekanisk kunskap, utan genuint nyfiken. Tekniska framsteg skulle aldrig kunna underlätta hajjs utmaningar. Även om du kom i ett rymdskepp skulle du fortfarande behöva stå på Arafat med miljoner andra, plocka stenar från Muzdelifas grus och kasta dem på Jamarat, vänta i timmar, gå långa sträckor iklädd den besvärliga ihramen och gå runt Kaba. Som en som överlevt folkmord och etnisk rensning, var jag en varelse från det förflutna, oändligt orolig för framtiden. Det var en sak som jag visste att jag misslyckades med som muslim, att lita på Gud när han säger att vi inte ska oroa oss för framtiden, utan fokusera på det vi gör just nu. Plantera ett träd även när apokalypsen är nära. Välj stenarna. Be. Jag var ett barn igen. Jag ville stanna på Muzdelifa, men solen var på väg upp och vägen till Jamarat var lång.

Steningen av djävulen varar i tre dagar. Det tuffaste var att gå i den heta solen och genom en lång tunnel med jättelika öronbedövande fläktar. Den första dagen hittade vi en dyr turisttaxi som släppte av oss långt från Kaba. Vi var nitton personer i en liten skåpbil. SonNr1 och jag satt i bagageutrymmet. De fattiga transporterades i vad såg ut som boskapsvagnar. När guiderna berättade för oss att djuroffren, kurban, var klara, rakade männen sina huvuden, utom SonNr1 som bara trimmade sina långa lockar och kom att bli vår vägvisare bland en miljon flintskallar som marscherade tillbaka till Al-Haram för hajj tawaf. Vi gick leende med strömmen. Plötsligt öppnade sig som en korridor i folkmassan, och vi gled fram till Kaba och SonNr1 lyfte upp Aida så högt att hon nådde den guldbroderade vackra Kiswah.

Aida var bland de yngsta som vallfärdade. Gammal nog att förstå allting, men ung nog att uppleva det som renast. Hon var mest inspirerad av den sista ritualen, sa’j, som är till för att hedra Abrahams andra hustru Hagar, som han lämnade i öknen med deras nyfödda, Ismael. Vår anmoder Hagar sprang sju gånger mellan kullarna Saffa och Marwa och letade efter tecken på liv. Sedan brast ZamZams källa ut ur den brända klippan, och till minne av den brunnen, vilken än släcker törsten hos miljoner hajjis, grundade Hagar Mecka. Detta Mecka är nu Al- Harammoskén, där man kan be som om man bad i rymden. Utanför är det bara shopping. I tjugo dagar var jag med om en ny typ av sömnlöshet. Inte bara på grund av den ständiga genomströmningen av människor i rummet, rumskamraternas snarkningar, sjukdomarna och den galna luftkonditioneringen, utan för att jag fruktade att jag skulle dö i sömnen utan att fullborda min hajj. Liksom min far under dagarna innan han gick bort, ryckte jag till precis när jag somnade och tog ett djupt andetag, som om jag höll på att drunkna. Jag minns att jag sa till pappa att inte vara rädd, att han skulle gå försiktigt in i den där goda natten, att det är klokt att omfamna dagens slut. Och där låg jag och kippade efter luft och kom tillbaka från sömnen för att fullborda historien om hajj, för mig själv och för mina barn.

Återfödelsen

Nu förstod jag att vår hajj inte var en resa till en bestämd destination, utan till tawaf. Det handlade inte om Guds hus, utan om det virvlande folket. Profeten ﷺ sade till Kaba, ”Du är stor och stor är din helighet! Ändå är den troende heligare för Gud än vad du är.” Miljontals rör sig i närheten av det gudomliga. Inga obetydliga skillnader. Män bad bredvid kvinnor utan att märka det. Samtal, böner och tystnad, styrda av andäktigt tålamod, blev till ett lugnande sorl. Till och med vakternas skrik och irritationen från frustrerade tillbedjare tystades snabbt. Människor tog ansvar för sina handlingar och sina känslor. Viljan att svara på kallelsen utmynnade i ren och skär lycka. Den raka vägen från Koranens öppning var inte en sträcka, utan en tawaf runt en källa med en kraft liksom ett svart hål, där kunskap bryter ner, men kärleken inte krossas. Du går aldrig vilse. Vart du än vänder dig finner du Guds ansikte.

Jag kom att göra cirklar runt våra vackra svenska sjöar när vi kom hem, men i mina drömmar spelas fortfarande alla mina tawafer upp. Att vara vaken känns som dröm. När jag blir en frustrerad make, försöker jag minnas den romantiska tawafen med min fru. När jag beter mig som en irriterande pappa, tänker jag på hur jag gick runt där med mina lyckliga barn. I slutändan säger de att om du gör din hajj rätt, och om den accepteras, inshallah, är det som att bli återfödd. Mitt gamla jag skulle ha tvivlat på renheten i mina avsikter och värdet av mina ansträngningar. Nu kände jag mig som när mina barn föddes. Den där första kärleken. Den synkroniserade gråten. Tårarna som ingen ifrågasätter. I Mecka kan du gråta så mycket du vill.

När vi äntligen kom fram till den heliga staden för vår hajj, trodde jag att jag inte hade några tårar kvar. På något sätt, i år, 1444 hijri, efter år av väntan, var vi bland de miljoner som upprepade: Labbayk Allahumma, labbayk. Här är jag, min Gud, här är jag.

Adnan Mahmutović

Översättning från engelskan Anna-Karin Steinholtz.
Först publicerad i World Literature Today 2023
Bosnisk översättning i Preporod 2024

1